HISTORISK ÖFVERSIKT.

BIDRAG TILL DE SVENSKA SEDLARNAS HISTORIA.

AF

OSCAR MONTELIUS.

[OCR-skannad ur ”Sedelsamlingen i Riksbankens Myntkabinett” (1915) sid. 61-67]

*         *         *

Dels i följd av de svårigheter, som genom inlösandet af Riksgäldskontorets sedlar vållats banken, dels af andra skäl, såg sig banken redan 1810 tvungen att in­skränka utväxlingen af silfvermynt, och det dröjde sedan ej länge, förr än banken så godt som helt och hållet upphörde med att inlösa sina sedlar.

Banksedlarnas värde sjönk nu ytterligare, så att vid betalning med sedlar 1 riksdaler specie ej, såsom fallet borde hafva varit, motsvarades af 1 riksdaler, det vill säga 48 skilling, utan af 96, ja ända till 130 skilling i sedlar.

En ny realisation blef nödvändig, och den 1 mars 1830 sanktionerade Konungen på rikssalen Ständernas beslut, att 128 skillingar eller 2 ²/3 riksdaler specie i bankosedlar skulle gälla lika med 1 riksdaler i silfver.

Då specieriksdalern, såsom vi sett, förblifvit oförändrad allt ifrån Gustaf Vasas dagar, och då 1 riksdaler i bankosedlar gällde lika med 1½ riksdaler i riks­gäldssedlar, blef följden af detta beslut, att 1 specieriksdaler, som nu blef lika med 2 ²/3 riksdaler banko, motsvarade 2 ²/3 + 1 ¹/3 eller 4 riksdaler riksgälds.

Vikten häraf visade sig en mansålder senare, då en för de tre skandinaviska länderna gemensam myntenhet ifrågasattes.  Emedan den svenska specieriksdalern på det sätt, som nu skildrats, blifvit lika med 4 riksdaler riksgälds, och då denna i värde svarade dels mot en norsk specieriksdaler dels mot 2 danska daler, var den gemensamma myntenheten lätt funnen.

Svårigheterna skulle hafva blifvit mycket större, om de svenska banksedlarnas realisation ägt rum på en tid, då kursen icke varit omkring 128 skilling, så att denna siffra lagts till grund för realisationen.

Om realisationen ägt rum tjugu år tidigare, omedelbart efter Karl XIII:s tron­bestigning, då kursen växlade mellan 70 och 80 skilling, och kanske en kurs af 72 skilling hade lagts till grund för realisationen, så hade 1 riksdaler specie blifvit lika med 1½riksdaler banko och således 2¼ riksdaler riksgälds.  Emedan man i det dagliga lifvet räknade i riksgäldssedlar, hade det då ej varit så, lätt som det blef att få ett med de två andra nordiska länderna gemensamt mynt.

Äfven efter 1830 fortsatte banken, ehuru endast en kort tid, att gifva ut verk­liga transportsedlar å växlande belopp, efter insättningens storlek.

I bankens samling finnas sådana sedlar af 1832 å 97 rdr specie (fig. 22) och af 1834 å 100 rdr banko.

Ännu i flera år efter 1830 fortsatte banken att utgifva sedlar af insätt­ningsbevis-typen.

I början lydde de, såsom förut, å 3 eller 2 riksdaler specie, samt 16, 12 eller 8 skilling specie.  Men 1835 utbyttes de mot sedlar, som visserligen hade samma lydelse, och som följaktligen också hade form af insättningsbevis, men som voro utställda å riksdaler eller skillingar banco (i stället för specie). Äfven dessa lydde, liksom de nyssnämnda, endast å jämförelsevis lägre belopp, nämligen 2 riksdaler banko (åren 1835 och 1836) samt 16, 12 och 8 skillingar banko (åren 1834--1849).

På några år 1849, -- det sista år, då sådana sedlar utgåfvos, -- daterade sedlar af de tre sist nämnda slagen (fig. 23) är följande vers tryckt:

Den siste af sin ätt är nu begrafwen,

Och ingen namnet efter honom bär;

Men intet wapen krossas dock wid grafwen,

Blott Bankens extra swära där.

Utom dessa på hvitt papper tryckta, till ett slags skiljemynt afsedda sedlar å lägre valörer gaf banken från och med 1836 ut andra på olika färgade papper tryckta sedlar å högre valörer.